Upp & ner

Nu var det över två veckor sedan jag skrev sist.

Under denna tiden har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Just nu är jag mer i det sistnämnda stadiet, tyvärr. 

Less på att ha en hjärna som inte funkar som den ska, som inte orkar med.. 

Less på en kropp som inte mår bra. Verkar vara i något slags skov just nu där jag är försämrad i lederna. Mer värk, haft lite feber till och från, stel i lederna och allmänt obehag och ja ont helt enkelt. 

Jag ska till reumatologen för nybesök på tisdag nästa vecka, så det är ju något positivt mitt i allting ändå.

Känner bara en stor frustration och inre stress. Hur ska jag ta mig ur det här? Vart ska jag börja? Vad bör jag lägga mest fokus på? Tänk om jag har någon form av reumatism (som är autoimmunt, och kan påverka hela kroppen väldigt negativt), hur ska jag ta ställning till det?

Det är så många faktorer som gjort att jag drabbats av utmattningssyndrom, att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. 

Samtidigt så gör jag ju det jag kan.. Har sökt hjälp från flera håll. Det är dock svårt när det är så många faktorer som spelar in.

Hade jag enbart blivit utmattad p. g. a. arbete exempelvis, så hade det varit lättare. Så känns det i varje fall för mig. Jag tror å andra sidan inte ens att jag hade blivit sjuk om det endast berodde på arbetet.

Arbetet är såklart en del i det. Men jag har levt livet helt fel, haft tuffa förutsättningar och kört på i tron om att det inte finns någon annan utväg... Tills den dagen då jag inte orkade mer. 

Det har fått mig att rannsaka allting i helhet. Har sökt hjälp för delar som inte funkar. Men jag kan samtidigt inte ta "semester" från livet, vara sjukskriven från livet som är. En läkare sa det till mig i april förra året. Hon behövde inte fråga mig särskilt mycket om min situation, utan hon såg mellan raderna och konstaterade "ibland skulle jag som läkare vilja sjukskriva patienterna från både arbetet och sina hem, tyvärr kan jag inte göra det. Även om jag vet att det skulle behövas". 

Hennes ord fick mig att börja grubbla ännu mer och  "polletten" började att trilla ner ordentligt.

Herregud, vad är det jag har hållit på med?! Hur har jag kunnat leva så här?

Jag har försökt bromsa, larma, gråtit och brutit ihop. Men inte sagt stopp, utan plockat upp mig själv varje gång och fortsatt. 

Jag hade önskat att någon läkare tidigare hade ställt mer frågor om mitt mående och min situation. Istället för att vilja pracka på en massa piller. Jag har ifrågasatt det också, över vad alla tabletter ska hjälpa för. Men eftersom läkarna varit så stressade hela tiden så har inte tiden funnits att höra hur jag mått, egentligen. Och när man blir förskriven mediciner och är sjukskriven, så har man inte mycket till val än att följa läkarnas råd. 

Jag är inte främmande för att vara öppen, och tala om saker öppet. Men jag är också duktigt på att inte tala om hur jag mår på riktigt. Detta är något jag fått börja jobba med sedan jag blev sjukskriven.

Börjat säga nej till saker, strunta i hemmets göromål etc. För att jag helt enkelt inte orkar. Även säga nej till roliga saker som kalas och liknande, då det tar energi även om det kan vara trevligt i stunden så får jag betala ett pris efteråt många gånger. 

Och det är tufft att acceptera. Att inte ha orken att leka med barnen, inte klara av att åka till Lek och Busland, inte orka ha hem kompisar till barnen. Man känner sig så otroligt värdelös som förälder i dessa lägen, även fast jag vet att jag är sjuk.

Som sagt många faktorer som lett mig hit. 

En anledning är att jag har generaliserat ångestsyndrom i grunden, vilket i perioder blir belastande när jag mår sämre. Att ha ständig ångest tar energi. Det är ett osynligt handikapp kan man säga. 

Att ha barn är utmattande också, även om man älskar barnen över allt annat. Under min tid som sjukskriven har vår äldsta tjej utretts och fått diagnosen ADHD. 

Vilket har känts väldigt skönt. Jag har haft detta i tanke sedan hon var väldigt liten p. g. a. HÖG energinivå, svårnattad, starka affektutbrott över sådant många skulle tycka är "små saker" m. m.

Att ha barn som har andra behov, som kräver ett visst förhållningssätt tar energi. Och det är inte så att jag på något vis lägger någon skuld på henne för detta. Tvärtom så har vi föräldrar bemött henne helt fel oräkneliga gånger, och det har jag dåligt samvete över. Och fortfarande tappar jag tålamodet emellanåt p. g. a. mitt egna mående. När man inte har ork, så blir det tyvärr så ibland. Och det är inget jag är stolt över.

Socialtjänsten är däremot guldvärt att det finns. Vi har blivit beviljade stöd därifrån från personer som kan sin sak, och det är en skön känsla. 

2013 flyttade vi till ett hus. Vi hade haft husdrömmen ett bra tag och varit på över 20 husvisningar. När vi äntligen fått vårt hus i det perfekta området kändes det kanonbra. 

Men den känslan raserades ganska snabbt då stora fel på huset upptäcktes, trots att vi besiktigat huset innan. Det visade sig vara mycket svårt att få igenom någon slags kompensation. Och med bebis nr 2 i magen och mannen i huset som var varslad, fick vi ta förlikning på en pinsamt låg summa med tanke på att hela vår buffert plus lån gått åt till att åtgärda stora delar av eländet.

Stressen att bo i huset växte och orken var slut hos oss båda. 

2017 sålde vi huset och flyttade till en lägenhet med radhuskänsla. Med egen gräsmatta. Det var otroligt tungt att sälja huset, men vi kände hela tiden en oro och stress över att bufferten var slut, lån att betala av och kommande renoveringar. Såg bara ett liv av utgifter och inga nöjen. Att sälja gjorde vi också med en förhoppning om att kanske få en budgivning och kunna betala av skulden vi fått. Tyvärr blev det inte så, men vi kom ifrån huset och det fick vara en vinst trots allt. 

Visst hade man önskat att vi hade kunnat bo kvar, men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Man lever och man lär. 

Under denna turbulenta tid med huset var det många förändringar på jobbet, besparingar osv. Som tog på energin även på arbetet. 

Dessutom är jag en sådan person som lätt tar på mig för mycket, utan att säga nej. Jag började säga nej emot slutet innan jag blev sjukskriven, men det var liksom försent då tyvärr. 

Och att lägga mina arbetstider efter min mans tider har inneburit hemska arbetsveckor och tung arbetsbörda även hemma. 

Hade önskat att jag förstått tidigare och bromsat tidigare än jag gjorde. 

Även här så har jag levt och lärt mig. 

Har ganska nyligen fått en fast läkare som sköter sjukskrivningen, vilket känns skönt. 

Men han tror också att det är något fysiskt som ställer till det för mig, utöver utmattningssyndrom. Det var dock sjuksköterskan som sa åt mig ordentligt att söka för mina fysiska besvär.

Efter att VC gjort det dom kan, vilket inte är mycket, så ska jag alltså snart till en reumatolog. 

Det finns reumatism i familjen.. Och jag har hört fler som åkt på sådana åkommor som verkar ha utlöst sig av stress och utmattningssyndrom. Säkert så att om man har en ökad sårbarhet så kan stress få det att bryta ut. Det känns inte allt för upplyftande faktiskt att tänka i banor som att jag kan ha en fysisk sjukdom. 

Jag har också gått upp en del i vikt p.g.a. mediciner och en del tröstätande. Det är förstås viktigt att bli av med denna övervikt för att avlasta mina leder som jag har ont i, men att stå på en crosstrainer i lugnare tempo i exempelvis 30 min blir för mycket för mig. I stunden känns det bra, men efteråt är jag helt utslagen och kan må sämre i flera dagar p. g. a. utmattningen. Även promenader kan bli för mycket. Känns som ett förbannat moment 22.

Jag har i alla fall gått ner några kilo i vikt sedan november. Och det får ta den tid det tar helt enkelt.

Lätta promenader, dagsljus, medicinsk yoga och tänka på kosten är sådant som jag lägger fokus på. 

Inom snar framtid hoppas jag att jag ska orka börja arbetsträna.

Detta är en förkortad historia om hur jag hamnat där jag är, även om den blev lång i text. Jag har inte orken eller lusten att gå in på fler saker just nu.

/Emma